trapper

Att se ett folk göra uppror mot en diktatur är en stark upplevelse. Vi har under årens lopp sett detta i flera länder, närmast som jag påminner mig var Ukraina med den oranga proteströrelsen som fick dåvarande regering att avgå.

Jag hade förmånen att för några år sedan sitta med en polsk tjej och en rumänsk kille en natt i Polen och lyssna på deras jämförelser om vad som skedde i respektive land då Berlinmuren föll. För mig lät det som en film, trots att jag följde allt med stort intresse i media när det skedde i slutet av åttiotalet-början av nittiotalet.

Nu sker samma sak igen. Denna gång i Iran.
Media förbjuds att rapportera. Demonstrationer förbjuds av staten men ändå sipprar det ut bilder och berättelser och folket finns på gatorna.
Även denna gång försöker jag följa med så gott jag och hoppas att folket får sin vilja igenom.

Vi svenskar tar många gånger demokrati, demonstrationsfrihet, åsiktsfrihet och allmän rösträtt för givet. Att se människor slåss för de rättigheter och värden som är så naturliga för oss, hoppas och tror jag, kan göra att vi kan uppskatta det vi har på ett annat sätt och kanske förstå att det inte är självklarheter för alla.



VCD